För Ida som tog det lång tid innan att få rätt hjälp
Ida, som idag är 54 år, känner att det tog för lång tid att få hjälp. Även om hon säger att hon har förståelse för att det kan ta tid är det att inte bli lyssnad på som hon återkommer till när vi träffas och pratar om hennes väg till att få hjälp mot sina klimakteriebesvär.
Hon tycker att det är bra att man nu ska satsa på att öka kunskapen om klimakteriet och de besvär det kan ge inom primärvården.
– Det borde vara lika självklart att man tänker ”klimakteriet” och ”hormoner” när en kvinna i 40-, 45-, 50-års åldern söker vård. Även om det är lite ”diffusa” symtom, säger Ida och gör stora citattecken i luften när hon säger ordet klimakteriet, hormoner och diffusa. Det ska vara lika självklart som att man kollar för diabetes eller problem med sköldkörteln när någon i medelåldern söker hjälp.
Just orden ”innan” och ”förut” använder Ida flera gånger när hon beskriver sig själv, familjen, huset, trädgården och jobbet när vi ses i hennes stora, ljusa kök. Hon ursäktar både de omålade väggarna och att det är stökigt.
– Jag hade aldrig bjudit hem någon förut om det sett ut så här. Då skulle allt vara perfekt och det fanns inte på kartan att det stod disk framme eller att man inte hade gjorde klart en renovering eller inte målat alla väggarna på en gång, säger Ida och gestikulerar runt med armarna för att visa på allt som varit omöjligt att visa upp tidigare.
Idag tror Ida att de första tecken på att hon börjat komma in i klimakteriet kom när hon var runt 47 eller 48 år
– Jag fick ont överallt och sov dåligt. Det var som att jag aldrig kunde ställa in
temperaturen rätt i rummet. Antingen var jag jättevarm och svettades eller så frös jag
så jag skakade. Jag kunde sällan sova en hel natt vilket jag aldrig tidigare haft
problem att göra. Sömn hade alltid varit min superkraft, säger Ida.
När sömnproblemen blev så svåra att Ida hade svårt att få familjeliv och jobbet att gå ihop sökte hon hjälp på vårdcentralen och man tog en rad prover för att se att hon inte hade problem med sköldkörteln, tecken på diabetes eller dåliga blodvärden. Alla proverna såg bra ut. Hon var fysiskt mycket aktiv och hade bra kondition. Hon erbjöds en tid hos kurator för att ”se över sin livssituation” och sömntabletter för att kunna sova men kände aldrig att sömntabletterna fungerade riktigt bra.
När symtomen tycktes gå över av sig själv under en period tänkte hon att det berodde på att familjen precis hade flyttat och att hon varit stressad över det.
– Sen var det som om det slog till med full kraft igen. Jag fick ont lite överallt men fötterna gjorde så ont att jag inte kunde gå upp ur sängen på morgonen utan att nästa grina och jag kunde inte sova en hel natt utan att vakna. Det i sig stressade upp mig ännu mer, säger Ida.
Dessutom fick hon ont i lederna och kände sig stel. Efter nytt besök på vårdcentralen och nya prover börjar en period som Ida beskriver som väldigt mörk.
– Jag tog en massa prover och man misstänkte ganska snart att det var reumatism.
Jag fick starka kortisonpreparat och mådde otroligt dåligt och blev sjukskriven. Jag
åkte in och ut och det kändes som jag hade nya symtom varje vecka, jag höll på att
bli tokig, säger Ida och man hör på henne att hon blir upprörd när hon pratar om det.
– Sen en natt när jag låg på soffan och inte kunde sova hittade jag en blogg eller ett
inlägg som beskrev precis de symtom jag hade och att det hade visat sig gå över
med hormonbehandling. Det var som om jag kunde bocka av symtom för symtom.
Ida beställde ny tid och man tog blodprover för att se hur hormonnivåerna såg ut.
– Men enligt den läkaren jag såg då såg alla värden bra ut. Eftersom jag fortfarande
hade regelbunden mens kunde man inte misstänka att jag var i klimakteriet enligt den, säger Ida och tittar ut genom fönstret. Blicken fastnar på något i trädgården och hon blir tyst en stund.
– Det är just det som känns extra jobbigt så här efteråt och nu när jag vet att det inte säger någonting annat än hur hormonvärdena såg ut just den dagen. Man behöver göra ett ultraljud av äggstockarna och en gynekologisk undersökning för att veta säkert. Jag hade ju dessutom massor av symtom, säger Ida, jag borde ha kunnat få hjälp ändå.
Talet tystare och hon drar upp båda benen och håller om dem med armarna. Hennes gråblonda hår är uppsatt i en slarvig knut. Hon lägger kinden mot knäna och suckar djupt.
Även med andra läkare tog Ida upp symtomen men hon känner att det aldrig var någon som riktigt lyssnade.
– Om jag tog upp det med min läkare på neurologen tyckte han att jag skulle gå tillbaka till vårdcentralen och fråga dem igen, det var ju inte deras område typ, säger Ida. Och på vårdcentralen hade de ju gjort sitt tyckte de.
– Till slut lånade jag pengar av min svärmor och sökte privat vård, jag fick
prova olika hormonbehandlingar tills vi hittade en som fungerade ok. Det tog också tid och det är inte så att allt har löst sig och är frid och fröjd, men jag förstår bättre hur jag reagerar och kan jobba utifrån det och jag har inte lika ont. Framförallt får jag sova, säger Ida och lyfter händerna rakt upp i luften som i en segergest.
Även om hormonbehandling har hjälpt Ida ser livet annorlunda ut idag. Ida har dragit ner på kraven hon hade på sig själv och bytte till en tjänst där ansvaret inte är lika stort. Hon har också dragit ner på aktiviteter och de föreningsåtagande hon hade förut. Även om hon trivs och är glad att stressen över alla krav hon ställde på sig själv är borta kan hon ibland sakna den person hon var och gjorde innan.
– En sak var i alla fall jättebra och det var att jag fick den där tiden hos kuratorn. Hon har hjälp mig inse att jag inte kunde hålla på som jag gjorde och att det inte hade gått i längden i vilket fall som helst, säger Ida.
Att det nu ska satsas på bättre screeningverktyg och kunskap om klimakteriet och vilka besvär det kan ge inom primärvården tycker Ida är jättebra även om hon tycker det borde ha gjorts tidigare.
– Det borde ju ha gjorts för hur länge sen som helst. Det är inte klokt. Fatta hur många som har fått lida, verkligen lida, för det här, säger Ida.
– Nej förresten, inte hur många vilka som helst – hur många kvinnor, säger Ida och drar ut på ordet kvinnor. Nu får det lova att bli ändring på det.
Anna Johansson Gordon
